Vad lämnar vi efter oss från våra professionella möten?

Vi talar ofta om den interna arbetsmiljön, men mer sällan om hur vi påverkar varandras arbetsmiljö mellan kliniker, verksamheter och professioner. Kanske är det dags att ändra på det.

Under mina år som läkare har jag arbetat på flera olika arbetsplatser. Erfarenheterna därifrån har format mig i yrkesrollen och gett mig värdefulla insikter om mänskliga möten.

När vi talar om arbetsmiljö fokuserar vi ofta på det som är närmast oss. Men en betydande del av min arbetsdag har alltid bestått av kontakter med människor utanför den egna arbetsplatsen. Samtal, meddelanden och remisser till andra kliniker och vårdgivare har varit och är ett dagligt inslag. Vissa av dessa kontakter minns jag fortfarande, trots att det har gått flera år sedan de ägde rum.

Skapar vantrivsel

Även om vissa minnen fortfarande är värmande så trumfas de av minnen som lämnat en bitter eftersmak. Otrevliga remissvar eller nedlåtande samtal från andra kliniker har varit ett återkommande inslag, oavsett var jag har arbetat. Ganska snart lärde man sig vilka kliniker som präglades av ett sådant bemötande och vilka personer man helst undvek att kontakta. När flera kollegor beskrev samma erfarenheter blev det tydligt att jag inte var ensam.

Konsekvenserna var större än man först kunde tro. De tog sig uttryck i omvägar, onödig stress och ännu en faktor som bidrog till en sämre arbetsdag. På längre sikt riskerade de också att skapa vantrivsel.

I mitt eget fall kunde jag dessutom urskilja ett mönster. Ju mer erfaren jag blev, desto bättre blev bemötandet. Ju mer tid jag hade spenderat tillsammans med vissa kollegor på andra sidan remissen, desto mer respektfull och konstruktiv blev kommunikationen.

Varför blev det så? Kanske handlade det om hög arbetsbelastning. Kanske om förutfattade meningar kring min begränsade erfarenhet. Oavsett orsaken blev resultatet detsamma: samarbetet försämrades och patienten riskerade att hamna i kläm.

Nyanser som försvinner

När mänsklig kommunikation reduceras till röster i en telefon eller text i ett remissvar, försvinner nyanser som ansiktsuttryck, kroppsspråk och spontana reaktioner. Risken för missförstånd ökar samtidigt som det blir lättare att glömma människan bakom frågan.

I början av en anställning är behovet av stöd, vägledning och professionellt bemötande som störst. Därför blir det både olyckligt och kontraproduktivt när vi frångår den professionalitet och hövlighet som vi själva hade önskat möta. Vi vill att våra arbetsplatser ska vara attraktiva för yngre kollegor, vi vill att människor ska vilja stanna kvar och vi vill ha en god arbetsmiljö.

Samtidigt lever vi i en tid där allt fler interaktioner sker digitalt. Kommunikation reduceras ofta till text på en skärm eller röster i en telefon. När mänskliga möten blir färre ökar risken för missförstånd, avhumanisering och bristande empati. Paradoxalt nog sker detta samtidigt som AI-system har närmat sig en nivå där de i vissa situationer kan uppfattas som mänskliga i samtal och därmed ge en illusion av mänsklig närvaro. Just därför finns det skäl att värna det genuint mänskliga i våra professionella relationer.

Samtalet är underskattat

Mina erfarenheter är sannolikt inte unika för till hälso- och sjukvården. Liknande mönster finns på många arbetsplatser där olika verksamheter och professioner måste samarbeta mot ett gemensamt mål.

Att arbetsplatser arbetar kontinuerligt med den interna arbetsmiljön är en självklarthet. Men vi får inte glömma människorna utanför den egna bubblan. Genom att vara nyfikna på varandra, träffas, auskultera eller ibland arbeta på den ”andra sidan” kan vi skapa större förståelse för varandras vardag. Det gynnar inte bara samarbetet utan också arbetsmiljön, både för oss själva och för våra kollegor.

Det är lätt att underskatta betydelsen av ett enskilt samtal, ett remissvar eller ett bemötande. Men varje interaktion lämnar någonting efter sig. Frågan är vad vi vill lämna efter oss.

Att agera professionellt, respektfullt och medmänskligt skapar ringar på vattnet. Detsamma gäller motsatsen.

Behnam Saghebpori

Specialistläkare