Både individ och samhälle blir sjuka av skolans arbetsmiljö

En elev tog tag i lärarens arm och uppträdde hotfullt. Händelsen utlöste en bröstsmärta som gjorde att läraren skyndsamt fick skickas till akuten. Var det en hjärtinfarkt? Efter flera undersökningar visade det sig att läraren hade drabbats av stressinducerad kardiomyopati. Det är ett i regel övergående tillstånd som ofta utlöses av kraftig stress, och som på flera punkter liknar en klassisk hjärtinfarkt. Tillståndet drabbar framför allt kvinnor efter klimakteriet, men även yngre kvinnor, män och till och med barn kan drabbas.

Detta fall mötte jag tidigt under min specialisttjänstgöring och fick då på nära håll se hur den oroande utvecklingen i skolans värld faktiskt påverkar människors hälsa. Tyvärr drunknar den här händelsen i den dramatiska ökningen av hot och våld i skolan, något som Arbetsmiljöverket också har uppmärksammat i sina rapporter och som min kollega har skrivit om.

Skolan är en central del av välfärdssektorn – den sektor som står för den största andelen riskyrken när det gäller psykisk ohälsa. Kvinnor, som dessutom utgör majoriteten av de anställda i sektorn, löper dubbelt så stor risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa.

Lärare har länge vittnat om bristerna i sin arbetsmiljö. Återkommande rapporter visar dystra siffror som borde leda till en tydlig omprioritering: mer än hälften av lärare och förskollärare upplever en ohållbar arbetsbelastning med bland annat för stora barn- och elevgrupper och tre av tio känner att de befinner sig på gränsen för vad de orkar med.

I rapporten Lärares inträde på arbetsmarknaden ser vi andra delar av problembeskrivningen. Samtidigt som det råder lärarbrist har många nyexaminerade lärare svårt att få jobb. De som får anställning undervisar ofta i ämnen där de saknar behörighet. I nästan var femte anställning ställdes inget krav på lärarlegitimation, trots att det har varit ett lagkrav sedan 2011. Dessutom är det oroande att bara hälften av lärarna själva säger att de vill stanna i yrket om fem år. En rapport från 2023 visade att cirka 35 000 personer med lärarutbildning arbetar med annat än undervisning – ofta på grund av den alltför höga arbetsbelastningen.

Även under mina egna skolår fick jag en glimt av detta problem. I en annars lugn och skötsam klass uppstod oro när vår lärare plötsligt inte kom. Vi väntade 5 minuter, 10 minuter, 15 minuter – men ingen dök upp. Nya lärare introducerades men försvann lika snabbt, ofta med förklaringen att de blivit utbrända. I klassen växte känslan av hopplöshet och en ovilja att engagera sig. Inom loppet av ett år hade vi haft flera olika lärare, och rykten började gå om att vi kanske inte ens skulle få betyg i ämnet. Den initiala lättnaden över en inställd lektion byttes snabbt mot en växande oro för framtiden. Till slut fick vi en stadigvarande lärare – och ett betyg – men erfarenheten satte spår.

Åtgärder som minskad arbetsbelastning, administrativ avlastning, mer stöd, fortbildning och trygghet är både rimliga och nödvändiga. Det är åtgärder som också är välkända från andra arbetsplatser där psykisk ohälsa breder ut sig.

Faktum är att man nästan kan byta ut ordet ”lärare” i denna text mot ”läkare” och ändå känna igen problematiken. Skolan och vården har många likheter: avsaknad av långsiktiga prioriteringar och beslut i kombination med brist på arbetsmiljöarbete som skapar stora ringar på vattnet. Det drabbar inte bara den enskilda yrkesutövaren och deras närstående, utan också arbetsplatsen, eleverna, patienterna – och i slutändan hela samhället.

Vi kan bättre. Men vi måste också göra bättre – om det verkligen ska bli bättre.

Text Behnam Saghebpori, specialistläkare