Mörk omsorg i utdömd fastighet

Egentligen visste jag redan att arbetsmiljön inom äldreomsorgen har brister, och att arbetsbelastningen ofta är för hög.

Jag har ju hört berättelser. Läst statistik om arbetsskador och sjukskrivningstal inom vård och omsorg. Tagit del av frågeställningar och resultat från forskning inom området.

Jag minns ett reportage om kvinnor som arbetade inom hemtjänsten, någonstans på landsbygden. Det var vinter och snö och på grund av pandemin fick de inte låna brukarnas toalett.  I stället fick de stanna hemtjänstens lilla bil, som inte var anpassad för svårt vinterväglag, och ge sig ut i skogen för att uträtta sina behov.

Trots att jag vet en del om det här blev mitt besök på ett korttidsboende nyligen ganska upprörande. Jag har aldrig tidigare besökt ett korttidsboende, så vad förväntade jag mig? Ja, kanske att rummet skulle vara ändamålsenligt och därtill åtminstone lite pyntat. En tavla kanske? Att toalettutrymmet skulle fungera både för dem som jobbar där, och för 94- åriga Britta som just anlänt kraftlös från en kirurgavdelning.

Det var med bestörtning jag såg mig omkring i rummet. Jag kunde inte ens ta mig fram till besöksfåtöljen utan att flytta på möbler.

Sängen stod inte mitt i rummet. Den stod längs med en vägg, intryckt i ett hörn.   Liften hade någon monterat bort. Det var fula hål i taket och i väggarna. En bit upp på väggen, vid mitten av sängen fanns två märkliga eluttag. De användes inte längre men stod ut nästan en decimeter från väggen och var i vägen när Britta skulle upp till sittande.

När undersköterskorna kom med matbrickan tvingades de baxa undan möbler med fötterna för att komma fram till bordet. När de skulle hjälpa Britta till toaletten fick de baxa undan samma möbler, fast åt andra hållet.

För att minimera snubbelrisken hade Britta riskbedömt på egen hand, och med rullatorns hjälp lyckats knuffa in fotvaggan under bordet.

”Jag behöver den egentligen, sa hon. Men det blir för farligt”

Och toaletten sen, vilket sorgebarn. Det fanns inte plats för rullatorn och inte heller för den undersköterska som förväntades arbeta patientnära i detta lilla kyffe.

På något vis klämde sig undersköterskorna in, men det var på bekostnad av ljuset. Alla toalettbesök följde samma rutin, med samma högt uttalade fras:

”Nu blir det mörkt Britta, jag släcker ljuset med rumpan när jag böjer mig fram”.

Jag tror inte att undersköterskorna utvecklat mörkerseende, men de gjorde sitt allra bästa på en arbetsplats som inte ens borde existera. Senare har jag fått höra att fastigheten är utdömd sedan tio år.

Det finns många bedrövliga arbetsmiljöer i det här landet. Behovet av ett systematiskt arbetsmiljöarbete är stort. Cynismen kanske ännu större. Det är ändå ett grundkrav att ge människor rimliga förutsättningar att göra sitt jobb. Cynismen visar sig i olycksstatistik och sjukskrivningar. Dåliga arbetsmiljöer skapar nya patienter. Det är galet, men möjligt att förändra.

Texten är skriven av Sara Loftås, skribent